Tag Archives: Julkalender 2013

Lucka nummer 24 i Emilys julkalender – När jag kände mig riktigt älskad.

Standard

Dagens lucka är den sista i Emily Dahls ”Berätta om”-julkalender.

Den 18 november 2006. Den dagen kommer jag för alltid att komma ihåg. Det var lite ruggigt väder, som sig bör i november. Jag satte mig i bilen och åkte till min kompis Anna. Hennes granne hade kattungar och en från en tidigare kull som jag skulle få. En svartvit lite donna på ca 18 veckor. När vi kom gående förbi huset stod grannen med just den katten i fönstret och tittade efter oss. Hon vinkade med kattassen åt oss när hon såg oss.

När vi kom in fick jag hålla den lilla rädda kraken och hon verkade lite skygg. Sen pratade vi lite och så gick vi till bilen och gick igen. Med katten. Annas son var med och frågade vad jag skulle döpa den till. Allt hade kommit väldigt plötsligt och jag var egentligen inte så förberedd så jag sa att jag inte visste. Då sa han att hon kunde heta Saga. Men jag sa att deras katt heter ju det. Då sa han: Då får hon helt enkelt heta Swea. Och så blev det.

När vi kom hem till mig hade den lilla stackaren inte bara kissat utan också bajsat i handduken som vi fått att bära henne i. Så Sweas första upplevelse hemma hos mig blev rätt traumatisk eftersom att jag fick tvätta henne i tvättstället. Sen lämnade vi henne lite för att handla mat, låda och lite leksaker. (Jag sa att det kom rätt plötsligt.) När jag kom hem igen så såg jag ett litet katthuvud sticka fram vid sängen och hon sneglade lite på mig.

Jag lät henne vara under kvällen för att hon skulle lära känna lähenheten och mig och jag måste säga att hon visade sig nästan ingenting. När jag sedan gått och lagt mig hörde jag efter ett tag små, små försiktiga steg i sängen och hon kommer sakta fram och nosar på mig. Sen lägger hon sig bestämt som en sjal omkring min hals. Då kände jag att mer än så här kan en inte bli älskad av ett sånt litet pyre.

20131224-151403.jpg

Lucka nummer 23 i Emilys julkalender – En gång när jag kände mig ensam.

Standard

Idag är det dan före dan. Och också dags för lucka nummer 23 i Emily Dahls ”Berätta om”-julkalender.

En gång jag kände mig ytterst ensam var när jag bodde i Sverige och hade brutit armen och hade opererats. Det var vintern 2009. Det skulle vara en ganska kort operation som var ytterst rutinmässig så det var inga problem. Jag låg efter operation och var så yr att jag inte kunde röra mig och det hade tvärtom varit en jättelång operation. Jag bara snurrade i huvudet och frågade tre gånger om de hade varit tvungen att ta en del av min höft, som de inte skulle veta förrän de hade öppnat upp handleden. Jag vet att jag frågade tre gången och de svarade tre gånger. Men ändå kom jag inte ihåg vad svaret var. Och jag kunde inte röra mig för att känna om det gjorde ont på höften. När de fick reda på att ingen skulle komma och hämta mig sa det att det inte kom på fråga. Jag måste ha någon hemma hos mig över natten. Jaha, men jaha liksom. Vad gör en när en är ensam då? Det var en privat klinik med inga möjligheter att sova över. De stängde klockan fem varje dag. Tiden gick och jag försökte bli klar i huvudet, men det gick verkligen inte. När klockan var vid lunch frågade de om de inte kunde ringa någon alls och min pappa blev uppringd. Så klart att han kunde komma från Varberg och hämta mig.

Han kom efter jobbet och jag kom ihåg att jag satt i bilen, med operationsklänning under jackan och slangar med smärtstillande till armen. Gipset som gick över armbågen så att jag hade armen i vinkel var stort och jag kände nog ingenting. Jag kommer ihåg att pappa frågade mig vad gasklockan egentligen var och jag sa: ”Jo, det ska jag tala om för dig. Men inte nu för nu kommer jag inte ihåg.” Han stannade till kvällen, men jag låg och sov mest hela tiden, när jag inte kräktes, så han sa till slut att jag kan nog vara ensam över natten. Han skulle ringa när han kom hem och sen på morgonen.

Jag har aldrig känt mig så ensam som då.

Sa jag att det var vinter? Och cirka 18 meter snö som jag utvecklade en rätt fin snöskottningsteknik med en arm för att få bort.

snö1

Lucka nummer 22 i Emilys julkalender – Det jag tycker är vackrast hos mig själv.

Standard

Idag är det fjärde advent och lucka nummer 22 i Emily Dahls ”Berätta om”-julkalender.

Det jag ser som vackrast hos mig själv är att jag är färgglad mest hela tiden. Jag tycker att världen är mer än nog full med svarta och tråkiga kläder så jag väljer hellre färg. Jag brukar tänka på det i tunnelbanan när jag tittar på människor att de flesta har svarta eller gråa kläder. Det är rätt tråkigt när en tänker på det egentligen.

Mitt hår hennafärgar jag och försöker alltid köpa den som är rödast för det är snyggast tycker jag. Jag färgar det kanske med 6-7 veckors mellanrum. Igår var den stora julfärgningen med klipp också. Jag klipper mitt eget hår också. Jag skulle hävda att det är för att det är bekvämast så för jag behöver inte klippa det så ofta, men om sanningen ska fram så litar jag inte på frisörer. Jag har lyckats råka ut för så många dåliga som klipper för mycket, en centimeter är en centimeter och det är jag som betalar, och när jag fått så långt hår som nu går det jättebra att klippa det själv. Så eftersom att jag gillar färgglatt och mitt hår är färgglatt så är mitt hår det vackraste.

20131221-161630.jpg

Lucka nummer 21 – Vad mode betyder för mig.

Standard

Idag är det den 21 december och lucka nummer 21 i Emily Dahls ”Berätta om”-julkalender.

För mig betyder mode egentligen inte så mycket. Jag gillar att ha på mig vad jag vill, inte för att det är någon känd designer som designat just det jag gillar.Jag har alltid varit så att jag har på mig vad jag gillar och märken är något jag ofta tycker stör. Om jag hittar en jacka jag tycker är fin så är det ofta ett märke på den i form av en liten lapp, en liten flärp i sidan eller på knapparna. Jag gillar att ha kläder som är väldigt anonyma och som ingen kan se vad det är för märke, om det är något. Det är inte så att jag går omkring med märkeskläder så mycket faktiskt. Jag tycker om second hand-kläder för ofta är de rätt anonyma. Jag kom ihåg i nian när jag ondgjorde mig över att det inte fanns några vinterjackor alls som inte hade något märke och jag fick veta att min mammas gamla täckjacka med pälskrage fanns kvar. Jag älskade den. Året efter hittade jag en oljerock på Ö&B som var helt utan märken. Vilken lycka det var.

Jag tycker att mode är att kunna välja att ha på sig precis vad en tycker är fint. Precis vad som helst och det ska vara ok att ha det. Jag tycker om Berlin för här finns det så otroligt många stilar och alla har sin egen. Ingen som jag känner bryr sig om vad någon annan har på sig och hur den och den ser ut. Johnny Depp, han har cool stil.

Johnny-Depp

Lucka nummer 20 i Emilys julkalender – Min student.

Standard

Dagens lucka i Emily Dahls julkalender.

Studenten ja. Det kan bli ett ganska kort inlägg eller så kan det bli ett långt inlägg.

Den korta versionen: Jag tog aldrig studenten. Jag hade hoppat av gymnasiet ett halvår innan och åkt till USA för att vara au pair.

Den lite längre versionen: Lucia 1993 gick jag inte tillbaka till skolan. Jag hade tröttnat på att läsa till någonting som jag aldrig i hela mitt liv skulle arbeta med. Någonsin. Undersköterska. Jag blev förvillad av syokonsulenten på min högstadieskola. 1994 var nämligen första året som Luleå skulle få program och inte linjer på gymnasiet. Och Omvårdnadsprogrammet skulle tillsammans med Estetiska programmet vara pionjärer. Såklart ville syon ha med någon från vår skola till denna revolutionerande händelse. ”Men det skulle väl passa dig?” Sa han som aldrig någonsin hade pratat med mig innan eller visste någonting om mig.

Men jag nappade. Eller ja, jag sökte till Estetiska programmet också och kom in. Men då hände någonting i lilla mig. Jag blev plötsligt väldigt vuxen och tänkte att ”vad i allsindar ska jag göra med en estetisk utbildning?” Så jag valde Omvårdnad istället. Andra året sökte jag in på ett annat program, textilnånting, och kom in där med. Då vaknar den lilla vuxenmänniskan i mig igen och tänker: ”Vad ska du då göra med det året som du nu redan gått? Helt i onödan.”

Vilket då ledde till att jag hoppade av istället. Och åkte med min kusin till USA och var au pair i ett halvår istället. När jag kom tillbaka tänkte jag att jag trots allt skulle läsa klart det där halvåret och få något slags slutbetyg. Det var inte så lätt som jag trodde när jag klev in på in gamla gymnasieskola för att prata med dem. Det var så att klassen som jag skulle gå med hade växlat terminer och den terminen de hade kvar hade jag redan gått och den jag skulle gå hade de redan gått. Så det blev inget av med det.

Jag gjorde istället så att jag jobbade, ungdomspraktik hette det. Jag jobbade för samma summa som jag skulle fått i socialbidrag. Jätteroligt var det, jag var på olika dagis i Boden som jag flyttat till. Sedan jobbade jag i Luleå efter att jag flyttat tillbaka. Och så kom tankarna att jag måste ha det där slutbetyget igen. Jag började på komvux och läste, men hade ingen som helst läslust. Jag blev erbjuden ett jobb i Trollhättan och hamnade där. När ja gjobbat några år kom tankarna på slutbetyg igen och jag tog tjänstledigt  och läste på komvux där. Men det var rätt tråkigt och jag kom ingen vart liksom. Jag hittade istället Folkhögskolan i Trollhättan som jag till slut kom in på och läste i ett år. Det var det roligaste skolår jag någonsin gått. Jag älskade det. Skolan, ämnena, människorna och lärarna. Jag gick ut med högsta betyg och hade tillslut mitt slutbetyg. Så otroligt skön känsla den dagen jag stod där på trappan och höll i mitt betyg. Solen sken och vi gick till Swania på kvällen och firade. Det tog sin tid, 10 år närmare bestämt, men jag hade äntligen lyckats.

Lucka nummer 19 i Emilys julkalender – Ett foto som berör mig.

Standard

Gårdagens lucka i Emily Dahls ”Berätta om”- julkalender.

Ett foto som berör mig. Ja, jag måste tyvärr dra upp det igen. Jag är så stolt över mig själv och jag kan inte komma på ett bättre foto som visar det.

alperna

Jag har just cyklat upp för en av de högsta alptopparna, Lucmagn i Schweiz. Jag var så glad här och det kändes helt oöverstigbart att jag faktiskt hade cyklat upp för det här passet. Jag som bara tre månader innan köpt min cykel för detta ändamål. Jag kunde inte sluta gråta heller. Det kändes helt jäkla galet att jag stod där och posade för ett foto.

Lucka nummer 18 i Emilys julkalender – en ikonisk/historisk person som inspirerar mig.

Standard

Här kommer en försenad lucka nummer 18 i Emily Dahls ”Berätta om”-julkalender.

Jag har funderat och funderat på detta inlägg. Vad ska jag skriva? Vem ska jag välja? Det känns lite som att jag bara skulle hitta på något bara för att eftersom att jag inte kom på en endaste person. Men sen slog det mig, jag gillar ju James Dean för sjutton. När jag var kring 13-14 år var James Dean min stora kärlek. Han fanns på mina väggar i mitt rum och stod där och såg sådär nonchalant och fantastisk ut. Snyggare människa kunde inte gå i ett par skor enligt mig. Jag våndades över att människan var död och jag skulle aldrig någonsin få tillfälle att träffa honom. Och även om så hade han vid det laget varit rätt gammal och skruttig. Det kanske var en del av tjusningen med honom också. Att han inte längre fanns. Jag kunde vara förälskad hur mycket jag ville och det förändrade ingenting att han inte längre levde på jorden. Fast om han inspirerar mig vet jag inte, han kanske inspirerade mig när jag var 13-14 år och ville till USA och jag vet inte vad. Men inte nu inte.

dean1Vem han var kan det inte finnas någon som missat. Han föddes 1931 i Marion, Indiana. På 50-talet började han med skådelspeleriet efter att ha gått en teaterutbildning i New York. Vad som gör James Dean så fascinerande är att han är så väl känd trots att bara en av hans filmer, East of Eden, hann ha premiär innan han dog. Han medverkade i endast tre filmer och är ändå en ikon idag.

James gillade snabba bilar och deltog i flera race och blev varnad av filmbolaget för att de höll på att spela in Giant, som blev hans sista film. Endast 24 år gammal (ung) dog han i en bilolycka när han körde sin Porsche i Kalifornien. Han körde alldeles för fort och försökte väja för att inte krocka med en annan bil, men det lyckades inte. Vid han begravning deltog 600 personer och utanför stod inte mindre än 2400 sörjande fans.

Hur kommer det sig då att han blivit en sån ikon? Många amerikanska ungdomar identifierade sig med honom i de roller han spelade, som var typiskt ungdomliga. Men att han var sexig spelar ju givetvis in också. Författaren Joe Hyams har sagt att James Dean var en sån som både män och kvinnor finner sexiga. Det kan jag inte säga någonting om mer än att ja, han är sexig.

Avslutningsvis ett av hans citat:

dean3

Källa:

Wikipedia