Jag kan verkligen inte skryta med att jag har gröna fingrar.

Jag har inte bra hand om växter. Inte alls skulle jag säga. Innan jag blev sambo hade jag två svämorstungor, en lilja av något slag och en hjärtan på tråd. Sen måste jag väl erkänna att jag också hade en aloevera också, men den skäms jag över att jag misshandlade så. Den stod på ett litet bord vid fönstret på övervåningen i mitt hus i Stenkullen. I detta fönster satt alltid Märta och spanade på världen utanför. Hon var nämligen inte så noga med att vara ute hela dagarna som sin syster Swea. En dag när jag kom hem hade hon vält omkull växten och den hade gått av längst ner vid jorden. Jag tänkte slänga den, men satte den sedan i ett glas vatten. Där bodde den tills vi flyttade till Berlin. Det var kanske tre år. Den fick oftast vatten så att den inte dog, men bladen dog allt eftersom.

M är glad i växter. Eller kanske är det växterna som är glad i honom. Han tyckte såklart att det var alldeles bedrövligt att aloeveran inte bodde i en kruka. Så han satte den i en kruka och vattnade med lite omplanteringsfin (Jo, det finns visst sånt). Jamen, det är nu en av de finaste växterna vi har. Som den växer alltså. Den är nog glad över att jag blivit sambo.

Den hjärtan på tråd som jag fick när jag slutade mitt jobb 1999 hade flera gånger varit på väg att pensioneras, men den var ju inte helt död. Den fick sporadiskt vatten och verkade klara sig. Den var ju inte grön och fin som när jag fick den, men inte heller död. Bara lite brun. Den har sedan Berlinflytten fått rotfin (Jo, det finns visst sånt också) och har ändrat färg och är numer grön och fin igen. I somras blev jag så förvånad över att den mådde så fint så jag tittade lite närmare på den. Och tro det eller ej, men den blommade! Jag visste inte ens att den kunde blomma. Det har den aldrig gjort för mig. Jag tror att den fjäskar för M. Tss…